När hushållen fick betala efter förbrukning minskade varmvattenanvändningen med 18 procent

Synliga vattenmätare förändrade inte förbrukningen nämnvärt. Men när hushållen började betala ett rörligt pris för varmvatten minskade användningen nästan omedelbart med 18 procent. Resultaten från en ny svensk forskningsstudie ligger till grund för SNS-rapporten Rätt pris på vatten. I rapporten diskuterar nationalekonomen Mikael Elinder hur bättre prissättning kan göra det lättare att hantera vattenbrist.

I Kumla infördes individuell debitering av varmvatten stegvis i fler än 500 hyreslägenheter. Tidigare ingick vattnet i hyran, och att låta kranen rinna kostade ingenting. Mätarna satt synliga i månader, ibland över ett år, utan att förbrukningen ändrades nämnvärt. När hushållen väl började betala föll den och låg kvar på en lägre nivå. Effekten är omkring tio gånger så stor som den tidigare forskning har funnit för informationskampanjer.

– Vatten är en resurs som vi länge har kunnat ta för given i Sverige. Men klimatförändringar, åldrande ledningsnät och en hotbild mot vatteninfrastruktur innebär att vi behöver hitta bättre sätt att hantera tillgången, särskilt under brist- och krissituationer. Resultaten från Kumla visar hur pris kan användas som komplement till relativt ineffektiva uppmaningar och informationskampanjer, säger Mikael Elinder, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.

Minskningen var ungefär lika stor i procent oavsett hur mycket hushållen förbrukade innan, vilket innebär att storförbrukarna stod för merparten av besparingen. När vattnet i stället fördelas efter lägenhetens storlek subventionerar sparsamma hushåll de grannar som förbrukar mycket. Investeringen i mätare var dessutom samhällsekonomiskt lönsam redan i normalläge: varje investerad krona gav 1,17 kronor tillbaka i samhällsekonomisk nytta.

Bättre prissättning är en beredskapsfråga
Tidigare i år varnade SMHI för låga grundvattennivåer i elva län. I dag hanteras vattenbrist med uppmaningar och bevattningsförbud, medan avgiften för vatten är densamma året om. Enligt lag får kommunerna inte ta ut högre avgifter än vad deras kostnader motiverar, och knapphet räknas inte som en kostnad.

– Det kranvatten en vanlig svensk dricker under ett helt år kostar ungefär lika mycket som en burk Nocco. I en krissituation, oavsett om den orsakas av torka eller av skador på infrastrukturen, behövs istället ett system som snabbt och rimligt rättvist kan styra användningen dit där den gör mest nytta. Priset är det bästa verktyg vi har för det, säger Mikael Elinder.

Rörligt pris behöver inte kosta hushållen mer
Ett högre pris vid brist behöver dock inte innebära att hushållen som grupp betalar mer. Den fasta vattenavgiften kan sänkas i motsvarande mån, eller kan pengarna betalas tillbaka utifrån hur mycket hushållet förbrukat tidigare, enligt samma princip som för elstödet 2022. I Kumla sänktes hyran när varmvattnet började debiteras separat, och för ett hushåll med genomsnittlig förbrukning blev omläggningen ungefär kostnadsneutral.

Rapportens policyrekommendationer

• Påskynda utbyggnaden av individuell mätning och debitering (IMD) i flerbostadshus. Staten och kommunerna bör underlätta för fastighetsägare att installera IMD. De bör också överväga subventioner där investeringen inte lönar sig för fastighetsägaren.
• Se till att mätarna i småhus klarar priser som varierar över tid. Om bara lägenhetsboende omfattas uppstår rättviseproblem. Därför behövs ett system som täcker alla. Kommuner med hög risk för vattenbrist bör prioriteras.
• Klargör hur mycket kommunerna får låta priset följa tillgången. Principer för tillfälliga pristillägg vid torka eller störningar bör slås fast i förväg, inklusive hur ekonomiskt utsatta hushåll ska kompenseras. Lagstiftaren bör pröva om kommunerna tillfälligt kan få ta ut ett knapphetstillägg. Det skulle förslagsvis utlösas av en konstaterad brist, vara tidsbegränsat och betalas tillbaka till abonnenterna.
• Säkra öppenhet och acceptans. Svea hovrätt har slagit fast att IMD får införas även mot enskilda hyresgästers vilja. Ändå bör införandet ske med så stor acceptans som möjligt bland de boende. Kumla visar att det går, om informationen är tydlig och kompensationen rättvis.
  
  

Om rapporten
Rätt pris på vatten bygger på nationalekonomisk teori, internationell forskning och en ny svensk studie (Elinder, Hu, Liang och Minckley 2025) med daglig förbrukningsdata för fler än 500 hyreslägenheter i Kumla, där debitering av varmvatten infördes stegvis. Rapporten ingår i forskningsprojektet SNS Infra.

Författaren svarar helt och hållet för analys, slutsatser och förslag. SNS som organisation tar inte ställning till dessa.

Om författaren
Mikael Elinder är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.

Kontakt: mikael.elinder@nek.uu.se